Ibland, (oftast när jag har kollat på t.ex Brokeback Mountain eller någon film om Michael Jackson där alla berättar om hur det var att känna honom men inte kan avsluta sina meningar och ursäktar sig med ett "excuse me... but, I really loved the guy.") så får jag "depressioner". Det är något med de filmerna, ibland bara soundtacket till Brokeback Mountain eller en sång av någon som är död, som försätter mig i ett konstigt tillstånd där allt är meningslöst. Det känns som om jag är den enda människan i världen som bryr sig om viktiga saker! (Som mänskliga rättigheter, våldtäkter, misshandel, svält, sådana saker.) Patetiskt, ja kanske. Men just då känns det inte så. Eller just då, de här depressionerna håller oftast på i ungefär tre dagar. Tre dagar där jag bara ligger i sängen, gråter och inte kan komma på en anledning att leva, när folk blir misshandlade pga att de vill få älska personen de älskar, bara personen råkar ha samma kön (men herre Gud, varför skulle man inte få vara kär i någon av samma kön? Det är ju sjukt! Finns det två sorters kärlekar eller? Nej. Det är fortfarande ren, vacker kärlek. Mellan människor. Inte kön). När vi vet att det finns barn som dör i brist på rent vatten. Vi vet allt det här, men vi agerar inte! Vissa kanske gör något, men uppenbarligen är det inte tillräckligt eftersom det fortfarande pågår, och kanske alltid kommer göra det. Även om jag aldrig slutar hoppas.
Jag tänker på detta, och jag skäms. Jag skäms över min iPhone, jag skäms över min ålder. Jag är femton, hur mycket kan man göra då? Jag skäms över att det är så lite jag kan göra nu.
Men även om det känns hopplöst tänker jag fortsätta kämpa, och göra det lilla jag kan för att förbättra den värld som trots allt gjort stora framsteg, och när min tid är inne göra allt som står i min makt för att ge de här barnen utan mat och vatten en framtid, tillsammans med andra människor som bryr sig.