Jag är vattuman, och när jag forskade lite om stjärntecknet och läste allt jag kunde hitta var det så mycket som föll på plats. Det var så mycket som stämde. Det mesta var helt klockrent, vissa saker lite mindre, och andra var helt sjukt träffande. Till exempel har vattumän ofta sömnproblem, dålig blodcirkulation och problem med fotlederna. Jag har för det mesta jättesvårt att somna. Min blodcirkulation är usel, mina händer och fötter är för det mesta kalla. Jag får skitont i fotlederna om jag har dem i en konstig ställning i typ fem sekunder.
En annan sak är att jag ofta snubblar på orden. Jag vet vad jag vill säga men allt går för fort och blir fel. Det är en typisk vattuman-grej. Tydligen tänker vi snabbare än munnen hänger med, ungefär, och tipset var att prata långsammare så blir det mycket lättare. Det hjälpte mig jättemycket, jag störde mig på att snubbla över orden i varannan mening.
Så forska om ditt stjärntecken, det är jättekul!

Vattumän älskar att vara annorlunda.
Vi föraktar lögnare och svikare.
Vi hatar att sova men älskar att drömma. Vi är mycket lojala, men har extremt svårt att släppa någon inpå livet.
Vi strider för mänskliga rättigheter och har inga fördomar
Ett normalt liv skrämmer oss.
Vi är snabbtänkta och kreativa, men livrädda att avslöja våra känslor. Vi är inte känslokalla, även om det kan verka så ibland.

Det stämde så väl.

Ibland, (oftast när jag har kollat på t.ex Brokeback Mountain eller någon film om Michael Jackson där alla berättar om hur det var att känna honom men inte kan avsluta sina meningar och ursäktar sig med ett "excuse me... but, I really loved the guy.") så får jag "depressioner". Det är något med de filmerna, ibland bara soundtacket till Brokeback Mountain eller en sång av någon som är död, som försätter mig i ett konstigt tillstånd där allt är meningslöst. Det känns som om jag är den enda människan i världen som bryr sig om viktiga saker! (Som mänskliga rättigheter, våldtäkter, misshandel, svält, sådana saker.) Patetiskt, ja kanske. Men just då känns det inte så. Eller just då, de här depressionerna håller oftast på i ungefär tre dagar. Tre dagar där jag bara ligger i sängen, gråter och inte kan komma på en anledning att leva, när folk blir misshandlade pga att de vill få älska personen de älskar, bara personen råkar ha samma kön (men herre Gud, varför skulle man inte få vara kär i någon av samma kön? Det är ju sjukt! Finns det två sorters kärlekar eller? Nej. Det är fortfarande ren, vacker kärlek. Mellan människor. Inte kön). När vi vet att det finns barn som dör i brist på rent vatten. Vi vet allt det här, men vi agerar inte! Vissa kanske gör något, men uppenbarligen är det inte tillräckligt eftersom det fortfarande pågår, och kanske alltid kommer göra det. Även om jag aldrig slutar hoppas.
Jag tänker på detta, och jag skäms. Jag skäms över min iPhone, jag skäms över min ålder. Jag är femton, hur mycket kan man göra då? Jag skäms över att det är så lite jag kan göra nu.
Men även om det känns hopplöst tänker jag fortsätta kämpa, och göra det lilla jag kan för att förbättra den värld som trots allt gjort stora framsteg, och när min tid är inne göra allt som står i min makt för att ge de här barnen utan mat och vatten en framtid, tillsammans med andra människor som bryr sig.